|
Många
människor, oavsett ålder, har ibland svårt att förstå hur man kan älska en
artist. Att spendera hundratals kronor på en person man inte känner, att
skrika tills man tappar rösten på konserter med tusentals likasinnade, kan
ibland tyckas vara väldigt fånigt. Jag skall göra mitt bästa för att förklara.
Många
av er känner säkerligen till
Rain (eller 비 ), och för er som inte gör det måste jag säga att det är en
fantastisk bedrift att lyckas undgå honom.
För 5 år sedan, när han debuterade,
var de enda personerna som skrek hans namn unga koreanska flickor. Idag, är
det få länder som inte nåts av det uppfriskande regnet. Alltifrån gifta
40-åriga kvinnor till unga män sjunger ivrigt med hans låtar, även om de
inte förstår ett dyft av dem. Det måste vara någonting speciellt med en
person som kan påverka människor från olika kulturer, länder och religioner
genom sin blotta existens.
Varför?
Många journalister skulle säkert svara att det beror på hans unika röst,
sofistikerade självkomponerade koreografier och hans skådespel. Delvis håller jag med om detta. Men
anledningen till att jag och alla andra fans avgudar honom är inte
begränsat till vad han presterar på scen.
Vi
älskar honom för den han är.
Hans
uppväxt var långt ifrån idyllisk och hans mors tidiga död satte djupa sår,
som ännu inte läkt. När han vann KBS Daesang Award 2004 (det mest åtråvärda
musikpriset i koreansk Entertainment idag) grät han öppet och tillägnade
henne priset, något han lovat sig själv när hon dog. Han gjorde svåra
uppoffringar för sin dröm att bli artist och fortsatte sträva efter den
trots att han blev nobbad på alla uttagningar han gick på, för att han ”var
alldeles för ful för att bli något.”
Trots allt detta, har han ändå lyckats behålla en positiv inställning
till livet.
Men det
mest fantastiska är att tom efter att Full House (풀하우스)gjort succé i hela Asien, hans tredje album såldes i mer
än 1 miljon exemplar, hans första turné nådde 150 000 fans världen
över, hans andra turné som pågår kommer besöka 13 länder, Park Chan Wook
producerade en film med honom i huvudrollen som vann priset för mest
innovativa verk på Berlins prestigefyllda filmfestival, så är han
fortfarande ödmjuk.
Han
anser att det alltid finns plats för förbättring, och sliter hårt för att
uppfylla kraven som ställs på honom. Något som vi fans oroar oss över
ständigt, som t.ex. när han föll ner i ett hisskackt på scen under Hong
Kong-konserten nyligen men ändå genomförde hela konserten, trots smärtor i
handleden.
Vi
älskar honom för att han lyckades inse sina drömmar och nå dem, endast
genom att tro på sitt egen potential.
Han är
en ypperlig förebild, en ödmjuk person som trots pengar och framgång står
stadigt med båda fötterna på jorden. För mig var Rain en av personerna som
ledde mig till Sydkorea och för det är jag evigt tacksam. Det finns så
mycket jag saknar här i Sverige, så mycket jag vill förändra. Jag lovar och
svär att jag skall göra mitt bästa, och jobba like hårt som Rain alltid
gör, för att mina drömmar för vårt amerikaniserade Sverige skall gå i
uppfyllelse.
Det
kommer krävas mycket för att nå någon slags förändring i Sverige som
omedvetet (?) diskriminerar asiatisk populärkultur, men ingen är omöjligt.
Hjälp
mig att nå dit.
|
